Sci-fi is for real 15 - Digital copy. by niklaswallenborg

SCI-FI IS FOR REAL

Sci-fi is for real 15 Science fiction as resistance / Science fiction som motstรฅnd Elliot Avis 02 Niklas Wallenborg 03-07 Steingrimur Eyfjord 08 Amanda Karlsson 09 Kristoffer Svenberg 10 James Hutchinson 11-14 Kristina Abelli Elander 15-20 Sara Kallioinen Lundgren 21 Oscar Guermouche 22 Bjรถrn Kjelltoft 23-26 Jascha Jakob Schieche 27-29 Ashik Zaman 30-31 Lina Persson 32-33 Ulrika Sparre 34 -37 Peter Banรถ 38 Kristoffer Ekman 39-42 Julie Shipp/Sara Falkstad 43-44 David Lindqvist 45 Patrik Bengtsson 46-47 Lin de Mol 48-50 Sara Wolfert 51 Svante Larsson 52 Rebecca Farrensteiner 53-55 Patrick Durka 56-57 Alexandra Karpilovski 58-59 Timo Menke 60-64 Marcus Ivarsson 65 Erick Kvist 66-69 Geraldine Hudson 70-72

SCI-FI IS FOR REAL Is published and made by Niklas Wallenborg contact: info@niklaswallenborg.com

SCI-FI IS FOR REAL

- Elliot Avis 2

- Niklas Wallenborg -

UTOPIA Our own fantasy will be the revolution

- A copy, cut and paste text.

BLACK SCREEN - The camera pull back slowly as a silent field of stars fills THE SCREEN The cosmos on the grandest scale we know. Clusters of galaxies strewn like sea froth; whorls and smudges of light representing hundreds of billions of stars each. -- then silently WE SWING AROUND, a breathtaking, MOVING POV -Shadows appear, dark and murky. Slowly we become aware of a MUFFLED, PULSING sound; like a DISTANT, BOOMING HEARTBEAT. Suddenly a bright light unzips the amniotic darkness; two great hands reach in to assist what we now realize is our own birth. YEARS LATER

ME: Do you dream? YOU: Yeah. Sometimes. ME: Dream. Come on, let´s use that brain! Just remember that the things you put into your head are forever. YOU: But you forget some things don´t you? ME: You forget what you want to remember and remember what you want to forget. ME: Ready. YOU: Mm-hmm. ME: Just relax. ME: Gimme your arm.

The machine made a humming sound and for a moment I lost track of when and where I was and for that brief moment I stepped out from the concept time and space. I saw a city, the mother city, city of mothers, mother of all cities. The city, the film... they too are machines. And then I saw something... I was like a memory of now or more like the future... it´s hard to explain... but everything was wide open ...It´s going to be okay. It´s all going to be okay. All shall be well. Everything will be alright.

ME: You were sleeping. You were dreaming. ME: What did you see?

YOU: Everything. I saw everything. This is the best day of my life... YOU: The possibilities are infinite. We could change the future.

A utopia (pronounced you-TOE-pee-yuh) is a paradise. A perfect society in which everything works and everyone is happy. Happiness for everybody! ... Free! ... As much as you want! ... Everybody come here! ... HAPPINESS FOR EVERYBODY, FREE, AND NO ONE WILL GO AWAY UNSATISFIED! Can we imagine the far future? How about the day after tomorrow and the next day, the future future. Well we don´t know.... but we can guess. A prediction or forecast, is a statement about an uncertain event in the future. Predictions have often been made, from antiquity until the present, by using paranormal or supernatural means such as prophecy or by observing omens. Methods including water divining, astrology, numerology, fortune telling, interpretation of dreams, and many other forms of divination, have been used for millennia to attempt to predict the future. One problem is - Imagining the future is just another form of memory, a kind of nostalgia, because humans predict what the future will be like by using their memories. We can’t really imagine or think that far into the future, and we can’t remember that far back. The only futures we can think of are the ones in all those films. The Future through an image-projecting apparatus, the living room entertainment-centre matrix. Maybe the future holds more surprises—and, potentially, more disappointments —than we might predict. Nothing seems harder to predict than the future. The future looks bright, except when it doesn’t.. The effects of climate change are going to be felt for hundreds, and possibly thousands, of years to come. And as we enter into the planet’s Sixth Mass Extinction, we run the risk of damaging critical ecosystems and radically diminishing the diversity of life on Earth and finally the end of everything... Capitalism applies to over 80% of countries in the world, and nearly everybody worldwide is involved in the market. So the following problems apply to you - poverty, famine, pollution and global warming.

SCI-FI IS FOR REAL

We want to believe that we can break down barriers, cure persistent diseases, stop the planet from warming, visit new worlds. We just need to be convinced it’s possible, we need a hunger for an alternative to the apocalypse. One problem is We all love after-thebomb stories. If we didn’t, why would there be so many of them? There’s something attractive about all those people being gone, about wandering in a depopulated world, scrounging cans of Campbell’s pork and beans. Sure it’s horrible, sure we weep for all those dead people. But some secret part of us thinks it would be good to survive, to start over. Secretly, we know we’ll survive. All those other folks will die. That’s what after-the-bomb stories are all about. But the more reality starts to resemble the dystopias on our TV screens from climate change, to human rights abuses, to police brutality, the more we need another kind of story. Utopian fiction dares to hope that we can, and will, be better. And I don’t know about you, but I could really use that dream right now. Dream baby dream Dream baby dream Dream baby dream Forever, And ever keep those dreams burnin’ forever Keep those dreams burnin Forever... And ever.. dream baby dream Dream baby dream Forever

Where do we go from here? We do not know because we have neither been offered a vision of a world to hope for nor encouraged to believe that things could get better it’s simply cheaper and more profitable for Hollywood movies and video games to show us a post-apocalypse than a pre-utopia. But how do we do this? If we present hopeful futures, then I genuinely believe we increase their likelihood. Utopia is a journey: not the happy ending, but the continued

improvement of ourselves and Could Help Us Unlock the Bright Future We Never Imagined. And the more we dare to dream about our own utopias, then we might just be inspired to stop the end of the world—as impossible a dream as that may seem to be. New utopias are needed in a time of ecological and political crisis. But utopias are hard, and important, because we need to imagine what it might be like if we did things well enough to say to our kids, we did our best, this is about as good as it was when it was handed to us, take care of it and do better. If we stop thinking and dreaming of new images of the future and attempts to shut ourself up in the present, out of longing for security and for fear of the future, the civilization will come to an end. We have no choice but to dream or to die. Our images of the future are part of the creation of our actual future. In order to change an existing paradigm you do not struggle to try and change the problematic model. You create a new model and make the old one obsolete. - Our own fantasy will be the revolution! Before we ask what can we do? We have first to consider the question how must we think? If we are to create fictional utopias, how to achieve them has to be part of the story, or else their inspirational nature is lost. Utopian writing doesn’t need to create a masterpiece society in order to inspire us to build a better tomorrow. At its core, utopia is just the idea that we can work together to create something wonderful. Science fiction can show you a different world. It can take you somewhere you’ve never been. Once you’ve visited other worlds you can never be entirely content with the world that you grew up in. Imagine a sustainable world, driven by clean and renewable energy. It is easier to imagine the end of the world than to imagine the end of capitalism. The dream of a better tomorrow is still possible. To build a better future we have to first imagine it. - Daydreaming can save the world Utopia is acts of imagination about what a good society ought to look like, and then some people have acted on these acts of imagination and they say: “ Okay, we have to do A, B and C in order to arrive to this perfect society”. Whatever utopia is, whatever can be imagined as utopia, this is the transformation of the totality. And the imagination of such a transformation of the totality is basically very different in all the so-called utopian accomplishments –which, incidentally, are all really very modest, very narrow. It seems that what people have lost is very simply the capability to imagine the totality as something that could be completely different. Utopia cannot be realized, because it is unrealistic.

SCI-FI IS FOR REAL

It is, after all, no place. Yet Utopia’s gives us a world to imagine; that is, it is also some-place. Utopian ideas are not only vision of the future, but also infuence the future. So can Utopia be collectively imagined and be built as a collaborative political project? and become the source code for Utopia collectively imagined, and re-imagined. 1.1, 1.2, 1.3 … many Utopias. Creative illusion - that is, the ability to think and act ‘as if’ things were different. Utopia offers a goal to reach and a vision to be realized. Utopias remains inspirational for one simple reason: It allowed us to imagine a happy ending for humanity in a time when that seemed impossible. And that’s the crux of the issue: We don’t want to watch or read about perfect worlds when we aren’t living in one...

- THE END We are... suffering from a radical failure of imagination.

(More than three quarter of this text must be regarded as irretrievable lost and consider to be completely irrelevant. Few other texts have been so systematically changed, mutilated, corrupted as this one. Sentences and words have been omitted and changed and has long time ago lost its original content and meaning.)

- Steingrimur Eyfjord -

SCI-FI IS FOR REAL

- Amanda Karlsson-

OĂ¤ndliga mĂśjligheter / Endless opportunities

- Kristoffer Svenberg -

The machines are taking over I cook water in a water boiler in my kitchen. I do that often and sometimes several times a day. When I hear that the water is boiling I wait for a while longer. Iâ&#x20AC;&#x2122;m waiting for the machine to communicate. A lamp lights when the machine is running and warms up the water. Iâ&#x20AC;&#x2122;m waiting for a signal and that the latch, the pressed button, should be released. Then the lamp on the water boiler goes off. I could have picked up the container directly when the water starts to boil and pour it into the press maker with coffee. But the machine controls me through its communication. I make no resistance.

SCI-FI IS FOR REAL

- James Hutchinson -

gameadddrawings

SCI-FI IS FOR REAL

- Kristina Abelli Elander -

SCI-FI IS FOR REAL

- Sara Kallioinen Lundgren -

Worthless sentence filler

- Oscar Guermouche -

No pity, no remorse, no fear, 2019, lipstick on paper

SCI-FI IS FOR REAL

- Bjรถrn Kjelltoft -

SCI-FI IS FOR REAL

- Jascha Jakob Schieche -

Object “O” 2 players 7 figures

SCI-FI IS FOR REAL

- Ashik Zaman -

You want to break free?

- You gotta slap the floor and absorb the energy as you fall, Captain Kirk very matter-of-factly tells Charlie, while demonstrating perfect falling techniques on the wrestling mats, on board the Enterprise. Moments before, Charlie will promptly have refused to do somersaults and the likes, but this is nonetheless the price to pay to learn how to fight, as he is told in consequence. The scene itself strikes me a chord asâ&#x20AC;Śvery relatable. Iâ&#x20AC;&#x2122;ve been Charlie at Brazilian jiu-jutsu class wondering what in hell I am doing there, subjecting myself as an adult the humiliation of attempting to perform acrobatic acts that had been thought precluded several centuries ago, now before the probing gaze of others. More often however Iâ&#x20AC;&#x2122;ve been Kirk on my own mats teaching some fellow, whoever, the basics of ground-oriented wrestling combat in a private and more

SCI-FI IS FOR REAL

fetishist context, seeing the same intimidation in the face of the other. A facial expression that reads; “Remind me again, why I signed up for this in the first place?”. There are many things to love and which resonate about this scene from the original Star Trek series, even for whom like myself is generally quite averse to sci-fi as a popular cultural notion. The homoerotic underpinnings of the dialogue and interaction couldn’t really be stressed enough and essentially to no need – should be obvious to each and all. The wholesome Kirk played by William Shatner who never looked better; bare-chested and clad in orange lycra is a sight for even the sorest eyes. Let’s not then even get to the inherent daddy-son fantasies of Charlie and Kirk locked together and the gestures of endearment displayed by the latter. Identified moreover and perhaps more importantly as a good study for masculinity class, something about the display says that sci-fi kind of, at any rate for me here, just got a little bit real.

*Point of departure: Star Trek - The Original Series S01E2 “Charlie X”, original airing date September 15 1966, starring Robert Walker Jr as Charlie Evans and William Shatner as Captain Krik

Colonizing futures Medium-format, black and white film The satellite was the metaphor for the Swedish million-program suburbs. Located on a distance from the city center the suburb is a city in the middle of nowhere. One winter night a visitor is exploring the wastelands between the city of Gothenburg and the suburb Bergsjรถn. The photos are taken with a Hasselblad, the camera that was used to take the first pictures in space and on the moon.

SCI-FI IS FOR REAL

- Lina Persson -

- Ulrika Sparre -

Hexagonal Window

Hexagonal Window in Plant

SCI-FI IS FOR REAL

Female Energy Point

Female Energy Point on Chair

Cosmic Energy Pillar

Cosmic Energy Pillar within Water

SCI-FI IS FOR REAL

Trans-Dimensional Portal

Trans-Dimensional Portal in White Noise

SCI-FI IS FOR REAL - Peter Banรถ 38

- Kristoffer Ekman -

We stayed and defended the ground, but there were not many left of us.

SCI-FI IS FOR REAL

- Julie Shipp/Sara Falkstad -

A conversation

- a story of the relationship between humanity and Earth

It all started with a flame. The fire provides warmth and illumination. It protects us and makes it possible to cook food. Now, we can be active in the dark. This is the first transformation of the relationship between humans and Earth. With the first fire, we manipulate Earth, but the manipulation is still a subtle one, the relationship still somewhat harmonious. Fire is also a celebration of our relationship with Earth, used for ceremony and worship. This balancing act between giving in to the relationship, and one part being transformed by it, is a first taste of what is to come. Was this the beginning of our hunger for fuel? The greed for turning Earthâ&#x20AC;&#x2122;s resources into something to warm us, to comfort us and to satisfy our many desires. After that first flame, the conversation turned increasingly one-sided and, more often than not, abusive.

We were trying to survive, to multiply, to minimise risk. We started to leave our poles in the ground, go deeper into one place. Our tracks turned into wounds. In our relentless endeavour to support more people, our controlling and destructive side took over. Slash and burn. By clearing land, growing plants, domesticating animals, we took possession of Earth, tipping the scale forever. Deforestation, soil degradation, pollution, climate change. The scale of agriculture, the aggregation of wealth, did not just change our relationship with Earth, but also changed the relationships between humans. By storing crops and selling them, by claiming territory, we ended up with cities and civilisation, but also with inequality and wars. How does Earth respond to our increasing violence? Earth has continued to give, but it has not suffered in silence. Earth is neither good nor bad. Just like us, it is trying to survive. A chameleon by nature, still it has struggled to adapt to the scale of our exploitation. It has responded with natural disaster, with climate change. The tantrums of an abused child, more unpredictable each time. Its soils and the water resources are depleted, no longer able to give. There is no opting out of this relationship. There is no divorce, we are hopelessly bound to each other as long as humans are still here. We have altered the Earth too much to simply let go. Can we give Earth a voice, a language that humanity will understand? We welcome you to join the conversation. To express and process what has already happened, but also to steer the conversation in a new direction from here on. To shift the power balance, maybe to reach an equal relationship, without violence and destruction. We are creating the conversation as a record, as a plan, as action, as ritual. As a way of investigating, grieving, hoping, talking. Join the conversation.

â&#x20AC;&#x153;A conversationâ&#x20AC;? was a workshop/collaborative installation by Sara Falkstad and Julie Shipp, using words, images, organic matter, rocks and material culture to chronicle and redefine the relationship between Earth and humanity, at Kolonin, Arvika, Feb 2019.

SCI-FI IS FOR REAL

48 44

- David Lindqvist -

Dreamcatcher

- Patrik Bengtsson -

1986

SCI-FI IS FOR REAL

2019

SCI-FI IS FOR REAL - Lin de Mol 48

SCI-FI IS FOR REAL

- Sara Wolfert -

House of the Future

- Svante Larsson -

SCI-FI IS FOR REAL

- Rebecca Farrensteiner -

SCI-FI IS FOR REAL

Do you know what getting away forever means?

- Patrick Durka -

SCI-FI IS FOR REAL

SMOKE A LIVE A WAY

- Alexandra Karpilovski -

SCI-FI IS FOR REAL

There is something mystic about the darkness, so many tales have been told about it, there is though something interesting about the darkness, that has another approach that that things lurk in the forest but also the fact that you can be unseen, not in order to scare but to take charge of your perception in order to understand, to be unseen is to beâ&#x20AC;Ś

Den stora förhuggningen

- Timo Menke -

Om Alexander Kluges film “Der grosse Verhau”, Västtyskland 1971, 90 min Produktion, manus och regi: Kairos film, Alexander Kluge

SCI-FI IS FOR REAL

Det är inte helt lätt att redogöra för innehållet eller återge handlingen i Alexander Kluges “Der grosse Verhau” (den stora förhuggningen) från 1971 – ett hemmabyggt rymdepos, som rubricerats och distribuerats som spelfilm, vid tiden för både månlandningen och grundandet av röda armé fraktionen (RAF) i dåvarande Västtyskland. Enligt synopsis råder inbördeskrig i solsystemet Krüger 60 år 2034. I detta “allas krig mot alla” har Suezkanalbolaget (!) monopol på såväl transport- och kommunikationsmedlen, som på den politiska makten. Smugglare och bulvaner agerar under lagens radar. Vinzenz och Maria Sterr har kommit över ett rymdskepp och livnär sig som rymdpirater. De stör ut andra skepps elektronik och plundrar dem. De förfalskar pass, häktas och döms, men lyckas fly. Ytterligare karaktärer och händelser läggs till, utan att en verklig handling eller något slags drama skyms. Kuriosa i sammanhanget: Mister Hunter, den sista representanten för USA, skjuts ned när hans fredsbudskapet inte uppfattas av vaktstyrkan för centralplaneten. Men beskrivningen av handlingen är missvisande, kanske rentav själva förhuggningen, och gör inte filmupplevelsen någon rättvisa. Kluge (född 1932) var en av förgrundsfigurerna i Västtysklands sk nya filmvåg på 60-talet bland politiskt medvetna konstnärer och filmare, med generationskamrater som Edgar Reitz, Wim Wenders, Volker Schlöndorff, Werner Herzog, Hans-Jürgen Syberberg, och Rainer Werner Fassbinder. Kluge är fortfarande enormt produktiv som filmare, författare, producent och teoretiker. På senare år har hans verk även visats i konstsammanhang, nu senast i utställningen Pluriversum i Wien 2018. Hade Bertold Brecht fått göra science-fiction hade det kunnat se ut så här. Stilistiskt någonstans mellan amatör, auteur och avantgarde rör sig Kluge i “den stora förhuggningen” i en oklar bana mot astronomisk förlisning och estetisk upplösning. Animationerna och effekterna, för det mesta i total avsaknad av all sorts illusionsmakeri, för tankarna till smalfilmernas Hobbywood med viss kalkonvarning. Men skenet bedrar. Känslan av DIY ingår snarare i en uppgörelse med och ett motstånd mot kapitalismens Hollywood, och är ett led i att “ta makten över produktionsmedlen”, och inte minst över representationsmedlen. Den vänsterintellektuella retoriken (här menat som ett historiskt betingat lingo) går igen i större delen av Kluges verk och texter från den tiden, men i både ljud och bild anas även ett militaristiskt eko från andra världskriget. Det gäller inte minst “förhuggningen” som en militär term för brötar

av fällda träd med kronan riktad mot fienden. Med en typografi av urklippta bokstäver som liknar utpressningsbrev, och en scenografisk experimentlusta av ibland absurda mått, strävar Kluge efter en autonom anti-estetik som är medvetet farsartad och understundom krävande. Sci-Fi i Kluges tappning är motstånd - både mot rymdkapitalismens bokstavliga flykt från verkligheten, och även mot filmkonstens mest eskapistiska och illusionistiska genre. Kluge erbjuder ingen farkost bort från samhället, utan tar oss med på en i allra högsta grad jordnära rymdfärd där kaos är granne med revolutionen.

Två bayerska rymdfarare

Intervju från programbladet “internationales forum des jungen films berlin, 27.6. - 4.7. 1971 (12), Der grosse Verhau”. Översättning: Timo Menke

Frågor av Florian Hopf Fråga: Vad handlar “Der grosse Verhau” om? Kluge: Det handlar om småskaliga entreprenörer och deras rymdäventyr i en tid då absolut monopol råder. Så det handlar om en samhällssituation. Fråga: Hur ser detta samhälle ut? Kluge: Det är ett exploateringssamhälle. Arbetarna som har blivit entreprenörer banar vägen för utvecklingen av monopolet. De jobbar dygnet runt. Lyckas de, köps de upp. Risken för förlusterna bär de själva. Vad som än händer, förlorar de alltid. Fråga: Vilka erfarenheter är din film baserad på? Kluge: Jag har lika lite erfarenhet av 2034 års teknik som Wernher von Braun. (anm. övers. Wernher von Braun var Nazitysklands ledande raketforskare och mannen bakom de första lyckade uppskjutningarna av raketer i atmosfären). Men jag kan utveckla en social modell. Modellen behöver inte existera år 2034. Det kan också finnas helt andra utvecklingar, som exempelvis Mao Tse Tungs. Men om det “sena industrisamhället” då fortfarande existerar, så kommer klyftan att förvärras mellan småföretagare och högorganiserade monopol. Vi är m a o bekanta med detta samhälle. Fråga: Monopolen skulle fungera som ett “mänskligt utvinningssamhälle”? Kluge: Precis så som GEMA förvaltar musiken. (anm. övers.: GEMA är den tyska upphovsrättsorganisationen för musik och motsvarighet till svenska STIM) Självklart undandrar sig de kreativa krafterna, de faktiska människorna, denna tvångsförvaltning. Dvs det verkliga livet fortsätter under lagens radar, så som den föreskrivs av ekonomin. Att världshistorien upprepas om och om igen, är bara sken. I verkligheten förändras den oupphörligt – underjordiskt. Utifrån ser det paradoxalt ut: När världsmonopolet väl bildats (under anarkiska

SCI-FI IS FOR REAL

produktionsförhållanden), råder inte ordning, utan inbördeskrig (se även Brechts “Flüchtlingsgespräche”). (anm. övers. Brecht, Bertolt (1974). Flyktingsamtal. Stockholm: Aldus) Fråga: Men egentligen kan man väl inte se dessa processer. Kluge: Vår sinnliga erfarenhet börjar alltid i de enskilda människors upplevelser. Men vi styrs eller låter oss styras av mänsklighetens kollektiva erfarenhet. Det finns inget annat sätt att se det, annat än med den sociala blicken. Bara den kan förstå samhällets helhet och kärnan i det som kontrollerar oss. Förhandlingen mellan den omedelbara sinnliga erfarenheten, som är det enda vi har, och den sociala erfarenheten som är det vi behöver, är det egentliga temat för dagens estetiska produktion, som kan kallas organiserad mänsklig erfarenhet. Fråga: Hur framträder Herr och Fru Sterr, som varken är småföretagare eller tillhör monopolet, utan profiterar som vagabonder helt på egen risk, i din film? De vet visserligen att det finns en makt någonstans, men den undviker de. Därigenom förblir de isolerade från andra människor, såvida de inte plundrar dem, skjuter ned deras rymdskepp, och utpressar dem. Plötsligt arresteras de av någon anledning. De är inte förvånade, men ser till att komma ut igen? Kluge: Detta som du beskriver, är faktiskt de flesta människors vardag idag, så långt de alls förmår att rå om sig själva. (Möjligheterna i det vilda västern och i rymden, har och kommer alltid att vara större). Men det här faktiska levnadssättet blir aldrig till erfarenhet, för det strider mot en önskan om att livet ska ha mening. Sterrs anarkistiska verksamhet åtföljs av vidlyftiga teorier om hur de så småningom kan sluta jobba, vad de kan tänkas göra med bytet, hur nyttig deras verksamhet är (”värdet måste åter bli värde”); att ackumulering av egendom inte bara är ett berikande, utan även ackumulering av anti-misär, anti-slit, anti-okunnighet. Fråga: Tolereras Sterrs existensform av monopolet? Kluge: Nej. Monopolet är beroende av arbetsvinster från, t ex Joint Galaxical Transport eller rymdpiloten Douglas, det är deras vinster monopolet lever av. Men om det måste tolerera småföretagare, kan inte kontrollerna vara så finmaskiga att Sterrs blir fast i de. Staketet som systemet upprättar når inte helt till marken. Fråga: I vår föreställning ökar nyttan även för den enskilde, i takt med ökad produktivitet. Det verkar annorlunda i din modell. Kluge: Centralplanetens invånare gynnas helt klart minst där de sitter i bunkrarna. Låt oss jämföra det med vår erfarenhet: när befolkningen på Okinawa i det 20:e århundrade ockuperades av Japan, lät sig dödas i andra världskriget, blev amerikansk militärbas och sedan återförenades med Japan, så har dess befolkning aldrig gynnats av sitt arbete. Det har fått sin beskärda del av imperialismens skada, imperialismens fördelarna vilar i Tokyos och New Yorks bankvalv.

Fråga: Varför råder det egentligen krig i filmen, och varifrån kommer fienden? Kluge: Bakom det totala förtrycket finns inbördeskriget. Det här är en social lagbundenhet som vid första anblicken kan verka dogmatisk. Men det har större tyngd än George Orwells 1984, där en kan tro att storebror får dominera massorna, samtidigt som det går att upprätthålla en industriell standard. I själva verket producerar de industriella processerna så mycket välstånd, så många utvägar, så mycket motståndskraft, att varje försök till totalt förtryck leder till en explosion. Detta utesluter inte att förtrycket börjar om och om igen. De levande intressens motreaktion är opposition. Förtrycket krossas beväpnat. Svaret är väpnat motstånd, dvs inbördeskrig. Det industriella förtrycket leder till inbördeskrig. Eftersom systemet inte riktigt kan skilja mellan vän och fiende, förvandlas även delar av det till dess motståndare. Det finns ingen extern fiende som enkelt kan besegras i detta våldsamma sammanhang. Istället kämpar det mänskliga samhället mot sin egen bild. Fråga: Finns det några nöjen i systemet? Kluge: Ett flertal nöjen: Huvudsakligen att undkomma systemet, vilket Sterrs gör med stor framgång. Stjäla, organisera, få infall, leva, störa, allt är till förnöjelse. Men det är inget nöje att dela ansvaret med de stora maktmonopolen. Livsglädjen i små avbetalningar är heller inget nöje (14 dagars ledighet efter 9 månaders frustration i en trång rymdkapsel). Livet kan inte slås på och av. Om livet inte kontinuerligt kopplas till nöjen, vill inte rymdpiloten Douglas ha det alls. Han gillar att skjuta ned konkurrerande fraktfartyg med sin kanon. Förmodligen gillar han även att företaget som placerar honom i dessa trånga rymdskepp, måste betala för skadan. Fråga: Din film handlar mindre om en historia än om situationer? Kluge: En klätterställning på en lekplats har heller ingen handling, men utgör ett tillfälle för fysisk träning. Man kan använda filmen på så sätt att fantasin får fritt spelrum i den, att de egna erfarenheterna kan kännas igen i situationerna, särskilt i science-fiction filmen, obesvärad av verklighetens gränser som påtvingas vår fantasi. Därför appellerar inte filmen till åskådarna att ta ställning, att komma fram till ett moraliskt domslut (det är heller inte möjligt för åskådaren), utan att berika sina egna erfarenheter med hjälp av filmen.

Källa: programblad av “internationales forum des jungen films berlin” 27.6. - 4.7. 1971 (12), Der grosse Verhau

SCI-FI IS FOR REAL

- Marcus Ivarsson -

SCI-FI IS FOR REAL

- Erick Kvist 66

SCI-FI IS FOR REAL

- Geraldine Hudson -

SCI-FI IS FOR REAL

Frankenstein 1

Frankenstein 2

SCI-FI IS FOR REAL